onsdag 30 juni 2010

Äventyr!


Makki har ju redan berättat om vårt äventyr till vattenfallen, och jag har inte överdrivet mycket att tillägga. Det var helt fantastiskt att komma bort ifrån storstadsvimlet och andas luft som smakar luft.


Det fanns jättemånga krabbor, när de dör blir de tydligen blåvita.


"The Main Attraction". Här satte vi oss för att vila och äta lite sembe (riskakor).


Det var en av de finaste dagarna hittills sedan jag kom till Japan. Bilresan tog några timmar men vi skojade och pratade, så tiden gick fort. Till lunch åt vi onigiri (risbollar) som min värdmamma gjort tidigt på morgonen. Man skulle kunna säga att det är som när vi äter ost- eller prickigkorvmacka på utflykt, så äter man i Japan onigiri. Hon har en hemlig kombination på fyllning som är så otroligt god.

Jag ser fram emot nästa utflykt som förmodligen kommer styras mot Fuji-san.

söndag 27 juni 2010

Från storstaden till skogen...och tillbaka igen!

Religiös upplevelse. Jag kände en obeskrivlig lycka när vi steg ut ur bilen och kände det lantliga lugnet och kunde njuta av att se den naturliga gröna färgen som bara finns i skogen. Jag, Dorami, hennes värdmamma och värdmammans två vänner var på utflykt till landsbygden utanför Tokyo.



Vi åkte rakt ut i ingenstans i kanske två timmar, och tog en otroligt vacker vandring ut i naturen. Det var varmt och fuktigt när vi steg ut ur bilen, men väl nedanför trappan in i skogen flöt en flod mellan bergen, och en sval bris skingrade all stress staden byggt upp inom mig.

Dorami + kamera + skog = pånyttfödd bildestetare

Ställen som dessa fick mig att gå runt med ett fånigt leende hela dagen.

Dorami hittade en orm som mumsade på en mus.

Bild på sällskapet (taget från en skranglig trappa som var belägen alldeles för högt upp för att jag skulle vara bekväm).


På kvällen efter vår naturupplevelse var vi på en pub och smuttade på lite alkohol och sörplade i oss några skivor rökt lax. Det finns en gratistidning som heter Metropolitan (går att hämta på puben vi var på) som är fullsmockad med tips om roliga saker man kan göra här. Ett nytt nummer varje fredag, och det kommer lätt bli vårt nya fredagsnöje! Barhopping och en stor portion från smörgåsbordet som kallas Tokyo.

Vår söndag bjöd på en kulturdate på "The National Museum of Western Art" och en solig promenad i Ueno-parken. Utställningen lämnade oss vimmelkantiga av intryck och vi båda önskade att vi kunde mer om kristen symbolik då många av tavlorna illustrerade händelser ur bibeln.

Parken i Ueno är en härlig oas i storstaden, och jag tog en till bild av Dorami vid samma tillfälle men den behåller jag för migsjälv! Jag kan säga att den är så söt att man får diabetes.

Sammanfattningsvis så var det en gjuten helg på många sätt, vi slappnade av i naturen och fick en ny kickstart på vår pepp för Tokyo. Det ska bli gött att komma igång med att hitta på grejer, för som det ser ut just nu så börjar vi bli kanska leda av att bara gå i skola och inte utnyttja allt staden har att erbjuda. På väg hem från puben fick vi en glimt av ett gäng japaner som hade jättekul tillsammans på karaoke, och alla bjöd på sigsjälva och fjantade tillsammans. Jag ser fram emot att träffa massa härliga människor utanför skolan!

...och eftersom alla goofade så hoppas jag att jag och Dorami slipper vara de enda som dansar på bord och sjunger pinsamma låtar. Fast å andra sidan har vi fått massor av träning som Barbie och Ken i Aquas "Barbiegirl". Ja, och jag är i princip Carlton från Fresh Prince då jag sjungit Tom Jones själv både en och två gånger.

torsdag 24 juni 2010

Japansk skräpmat

Usch usch usch! Nu är jag definitivt övertygad om att hemlagad mat är bäst. I Japan finns det ett sjukt stort utbud av färdiglagad eller halvfabricerad mat, och konstigt nog är det väldigt billigt att köpa hem mat istället för att göra egen.

Ok ett exempel: alldeles i närheten av var jag bor löper en stor "shoppinggata", en promenadgata med massvis av små butiker som säljer det mesta man kan behöva. Många av stånden är små restauranger som fokuserar på hämtmat, och de restaurangerna säljer mat helt sjukt billigt. Om jag promenerar på gatan i fem minuter kan jag skramla ihop mat för en hel vecka för runt 50kr. Vad är då problemet? Jo, för mig är det lite som att spela MS Röj. Jag vet två ställen (kinarestauranger) som jag misstänker slarvar med hygienen då jag får the shits direkt efter att ha ätit av deras mat, och de restaurangerna har jag "flaggat" så jag inte går dit igen. Resten av matställena är ännu oklickade rutor som bara väntar på att spränga mina eftermiddagar.


Som häromdagen när jag gick till ett tacoyakiställe som jag varit på flera gånger tidigare och köpte exakt samma sak jag brukar köpa när jag är där, men efter att jag ätit så mådde jag illa hela kvällen. ELLER ikväll när jag tyckte att min hemlagade sallad inte räckte som middag, och kompletterade med snabbnudlar: PANG - illamående sedan två timmar tillbaka.

Tacoyaki

Kanske min stålmage knakar i fogarna? Förr kunde jag i princip äta skämd mat utan att få så mycket som magknip efteråt, men numer känns det som jag måste hålla mer och mer koll på vad jag stoppar i mig.

Nej, det blir ingen mer hämtmat/halvfabricerad mat för mig ett tag framöver. Nästa gång jag käkar sallad till middag ska jag inte sabba det med flottiga snabbnudlar. Eller snuskig kinamat för den delen.

Nu blir det läggdags efter ett härligt skypesamtal med farsan! För mig och Dorami blir det inte så mycket till midsommarfirande, men något ska vi väl lyckas knåpa ihop. Jag hoppas på matjessill, nubbe och midsommarstång men något sånt finns knappast här. Det närmaste vi kommer blir väl sushi, sake och Pocky.

onsdag 23 juni 2010

Avsalppnad onsdag i Nogata

Äntligen är de feta provet över! Sammanfattningsvis så är jag inte 100% nöjd, men jag gjorde iallafall mitt bästa. Provet var utformat så det egentligen inte gick att plugga så mycket inför det: har man gjort sina läxor och flitigt tagit del av lektionerna så klarar man provet, om inte så är man körd. Oavsett om jag blir uppflyttad till nästa svårighetsgrad eller behöver göra om kursen så vet jag vad jag ska göra bättre nästa gång. Det japanska upplägget av studier har inte varit helt lätt att fatta. I vilket fall så är det över och det har varit grymt skönt med en eftermiddag helt fri från läxor.

För övrigt har jag blivit lite förtjust i en lite töntig enka-låt som min mäklare tipsade mig om:


Ska bli spännande att se vad läraren kommer försöka fylla ut tiden med tills proven är rättade och de nya klasserna bestämda. Jag föreställer mig att hon kommer så och vicka fram och tillbaka likt dansen i videon medan ljudet av väggklockan ekar i det tysta klassrummet.

And so it has begun

På väg hem idag kom en man fram till mig och ville prata. Skeptisk som jag är låtsades jag inte kunna särskilt mycket japanska, självklart började han då hacka sig fram på engelska. Först frågade han var jag kommer ifrån och vad jag gör i Japan. Eftersom jag fortfarande inte visste vad han ville svarade jag kortfattat. Sedan kom det:
"I'm...uuh... looking for a girl.... to... uuuh... go to bar with me. Can you do that?"
Jag:
"Iyada!" (typ, vill inte/blä!)
Varpå jag vände på klacken och försvann fortare än blixten.

Jag blir så trött på deras otaliga knep och allt vad det nu är. Väntar med spänning på att se om någon kan slå gubben jag råkade ut för sist jag var här, han som försökte övertyga mig att komma till honom för att se på kattungar...

Nu när jag tänkt på det en stund kanske jag var lite för hård mot barkillen. Tänk så var han en schysst kille som faktiskt tagit mot till sig att fråga och så blir han totaldissad. Fast nä, bättre att vara lite för skeptisk än lite för blåögd.

måndag 21 juni 2010

Betongdjungel

För första gången i mitt liv fattar jag nu vad det betyder. Betongdjungel. Tidigare har det bara varit ett lustigt ord, men plötsligt har det blivit vardag. Jag trodde jag var en sådan människa som kan hitta lycka precis varsomhelst, men nu har jag ganska svårt att tänka mig att leva här i resten av mitt liv. Jäklar vad jag saknar att kunna se skog och horisont!

Doramis tidigare inlägg fick mig att fatta att det är naturen jag saknar. Jag antar att vi är lite lantisar båda två. Just nu behöver jag en kram och en skogspromenad.

Idag ska jag göra en rejäl kraftansträngning och ännu en gång bevisa att positiv inställning gör en gigantisk skillnad! Faitooooo-OH!

söndag 20 juni 2010

Kanske borde skaffa en vandrande fläkt?

Tänkte bara ursäkta vårt dåliga bloggande med över 30 graders värme, 64%luftfuktighet och gigantiska prov tisdag-onsdag. Jag har tagit massa bilder som väntar på att få laddas upp! Igår var jag med min värdfar och två andra gubbar till Tokyo Tower. Dock blev jag mest förskräckt och lite rädd av att gå runt där på 150 meters höjd, allt man såg var ju byggnader. Det fick mig att inse att jag faktiskt inte vill stanna här för alltid. Jag behöver natur, frisk luft och lugn för att kunna fungera ordentligt...

...därför ska jag förmodligen nästa vecka med min värdmor antingen till Fuji-san eller ett annat berg, Mitake-san. Det ska bli så SKÖNT att komma bort ifrån storstaden ett litet tag. Onsen, god mat och frisk bergsluft står på schemat - jag bangar inte!

Håll nu tummarna för oss så vi klarar de där jäkla proven!

onsdag 16 juni 2010

Murphys lag

Varje morgon hela veckan har jag stått och velat i dörröppningen med en ytterst viktig fråga i mitt huvud: ta med paraply eller inte?

Nu är det regnperiod här, och det innebär att det regnar av och till konstant i en månad. Fast det som skiljer monsunregnet från en vanlig svensk sommar är temperaturen. Här är det så varmt att man svettas floder varje dag, så jag föredrar lätt att gå och småfrysa som man gör om somrarna i skandinavien. Om det är lite lite kyligt så kan man iallafall träna som vanligt, men idag var det så tryckande hett att jag gick hem tidigare. "Ursäkta, är det okej om jag avbryter träningen och går hem? Jag svettas så fruktansvärt." Det lät så sjukt fel att säga.

(Sorgligt nog vet jag ett ställe där de säljer paraplyer som dessa)

Hursomhelst, tillbaka till mitt dilemma med paraplyet. Tidigare berättade jag om hur det är att åka tåg i rusningstrafik, så det är lätt att räkna ut att man vill ha så lite packning som möjligt. Ett paraply är typ döden för antingen så får man det blöta paraplyet tryckt mot skrevet eller så hakar paraplyet fast i någon som försöker skynda sig ut ur tåget. Varje morgon denna vecka har det varit samma story: jag vaknar och regnet dånar mot fönstret, men när jag öppnar min dörr så faller inte en droppe. Paraplyet följer med till skolan för säkerhets skull, men det börjar inte regna igen förrän sent på kvällen efter att jag kommit hem.

Men idag! Då jäklar, jag gick till skolan en andra gång på eftermiddagen för att överraska Dorami och bjuda på fruktpaus, och paraplyet fick inte följa med. Tror ni inte det började regna på vägen hem från skolan då? Fyf*n.


Men som Dorami skrev så är högtalarna suveräna!
Jag lade precis märke till att Dorami och jag har ungefär samma kvällsoutfit.

Summerlovin'

Tänkte bara meddela att det börjar bli lite småvarmt nu, idag hade vi över 30 grader och luften var så blöt att man nästan kunde ta på den. Ah, denna härliga sommar! Nu väntar jag bara på kackerlackorna så kan vi förklara sommaren påbörjad på riktigt.

Nä men, det finns faktiskt bra saker med den japanska sommaren också:
  • Hanabi (fyrverkerier)
  • Sommarlov
  • Känslan av att vara någonstans där det är svalt
  • Grilla
  • Skolfestival
  • Kakigori (typ riven is med söt sås)
För att ge några exempel.

För ett par veckor sedan köpte jag och Makki förresten nya högtalare, det är helt fantastiskt vilken skillnad det gör. Jag förstår inte alls hur jag kunnat leva utan högtalare i nästan tre månader.



Makki har en svart.

tisdag 15 juni 2010

Heja Kina!

Fortsätter lite på samma tråd som Makki var inne på, nämligen dessa kineser. Jag förstår inte alls vad jag gör för fel, för det går verkligen inte att få kontakt med dem. Den ende jag faktiskt fått någon form av ordentlig kontakt med är ett jäkla rövhål och är hatad av alla andra. I början tyckte jag att han var underhållande med sitt sätt att "spela cool", men nu börjar det bli störigt. Det ska bli så himla skönt med en ny klass, för han kommer med största sannolikhet inte klara provet och därmed inte följa med till nästa nivå. Där jag ska ta det försiktigt så fort någon säger att de är från Shanghai. Tydligen hatar man alla andra kineser om man är därifrån (samma land ju jag fattar inte?!???!). Förstår att Kina är ett komplext land men man behöver ju inte hata varandra för det.

Sedan har vi det här med att de skrattar åt varandra på lektionerna, åtminstone de i min klass. De klankar hela tiden ner på varandras japanska, på sin egna precis lika dåliga japanska. Det är bara pinsamt när de säger dumma saker åt varandra på japanska inför läraren. För att inte tala om idag när jag satt och pratade med en tjej. Vi hade faktiskt ett riktigt innehållsrikt samtal när plötsligt en annan bryter in och säger "du sa fel". Man bara "nej, jag gjorde faktiskt inte det du har fel och jag har rätt och du är inte ens med i samtalet". Varför??!

Jag väntar fortfarande på de schyssta kineserna. Det är ju ett stort land och de jag har träffat tidigare i andra sammanhang har varit helt, enligt mina normer, normala.

Nu ska jag äta lite "godis". Eftersom min mage krånglar har jag blivit förbjuden att äta choklad (dör litegrand) och blivit förpassad till det här.


Består nästan enbart av socker men innehåller i alla fall inget fett, vilket är det som påverkar mig mest.

Funderingar kring skolan

Alltså jag hade ingen aning om att det var så stor skillnad på människor och människor! På min och Doramis skola går det typ 90% kineser och alla jag har pratat med hittils har så sjukt konstiga sätt att starta och avsluta samtal. Typ som häromdagen då en kille från min klass joggade ikapp mig på vägen till stationen bara för att fråga mig varför jag hade röda byxor på mig. Vad ska man svara på en sådan fråga liksom? Eller idag när jag blev överöst med helt slumpmässiga frågor och fraser i stil med "ursäkta, kan jag låna din bok" och "anledningen till att jag kom försent var att min väckarklocka inte gick igång". Allt de sa var på helt sjukt korrekt och artig japanska, och jag insåg efter ett tag att de ville att jag skulle rätta dem ifall de sa fel någonstans.

Men jösses, vad sägs om att först säga hej och starta en konversation som folk? Eller prata med mig istället för mig? Jag vill så gärna lära känna dem och på sikt börja hitta på saker efter skolan, men det känns som jag simmar motströms. Alla klagar men ingen tar initiativ att göra saker bättre. Det måste vara en följd av att man blir så omyndigförklarad genom hela skolgången i Asien. Elevråd eller elevdemokrati finns inte ens i ordboken. Är det något som är oklart eller kan göras på ett bättre sätt? Good luck, det närmaste en lösning på problemet man får är rynkor i pannorna på de anställda i administrationen.

Sist jag och Dorami var här fick vi av erfarenhet lära oss att man själv måste ta första steget mot vänskap med japaner i skolan, men det funkar inte riktigt med kineser. Inte med de i min klass iallafall, för de pratar hellre med andra kineser.

Dorami luskade ut att den andra skolan vi kunde valt har massa aktiviteter efter skoltid. Hittils har iallafall inte jag fått någon information om något annat än tusen prov och inlämningar.

Typ såhär känns vår skola av och till. Fyfasen vad skönt det är att skriva av sig ibland.


Till långhelgen är en shoppingtur/date med Dorami planerad, och det ska bli så grymt skönt. Hon är typ världens mest logiska människa, och det är en frisk fläkt att gå hand i hand med någon som tänker som jag.

Långt ifrån allt här är dåligt, men ibland behövs en paus för att hämta andan.

Nu: ännu mer plugg.

Ps.
Det började en ny kille på mitt boxningsgym idag, och när tränaren stod och lärde honom grunderna så insåg jag hur långt jag faktiskt har kommit under mina två månader här. Jag är fortfarande långt ifrån så bra som de andra jag tränar med, men nu vet jag att jag inte bara står och stampar på samma ställe.


måndag 14 juni 2010

Penna och paraply... eller va?

Idag var första dagen på regnperioden. Känner inte riktigt att hjärtat skuttar av glädje men det är väl bara att bita ihop. Från och med imorgon kommer det dessutom vara runt 30 grader varmt resten av veckan, vilket betyder helt sjukt hög luftfuktighet. Det går inte att beskriva hur det känns för någon som aldrig upplevt det, men föreställ dig att du konstant befinner dig i ett växthus så kommer du ganska nära. Försöker att inte tänka på alla monsterkackerlackor som kommer vakna till liv, har hittills bara sett en och vill helst behålla det så.

Nästa vecka har vi slutprov för kurserna vi gått de här tre månaderna, om man inte klarar det måste man gå om samma kurs igen. Så nu pluggar vi (åtminstone jag, räknar med att Makki gör samma sak) järnet och jag tror nog det ska gå vägen. Börjar bli lite trött på allt tjafs mellan kineserna i min klass och ser fram emot att träffa nya! Därför måste jag se till att klara det där provet.

På fredag är vi lediga och tänkte ta en tur till Harajuku och SHOPPA!

Hemlängtan...


...men inte hemlängtan i den bemärkelsen att jag vill tillbaka till Europa. Jag vill ha ett eget land där jag teoretiskt skulle kunna bli nationalist. Inte för att jag vill bli nationalist, utan det hade bara varit nice att vara någonstansifrån. Det är ju trots allt rätt långt mellan Finland och Japan, både kulturellt och geografiskt.

Ok, men för att jag inte ska börja på världens inlägg om vilket medborgarskap jag väljer framför det andra så tänker jag återuppta det Dorami skrev om tidigare: tåg i Tokyo.

Tågen i Tokyo går från ca. klockan fyra på morgonen till runt ett-tiden på natten, och tidpunkterna man helst undviker är 07:00-09:00 och 17:00-19:00. Mellan nämnda tidpunkter råder rusningstrafik, och den är fasen inte att leka med. Ett exempel på hur mycket folk det är på mitt morgontåg: om jag kan kila ner handen till min ficka för att byta låt på min mp3spelare så finns det plats för ca 30pers till i vagnen.

Vissa tycker att bilden ovan visar en bild på ett fullt tåg, folk som pendlar i Tokyo ser plats för minst fem pers till. Nejmen på riktigt, vid fötterna ser man att det finns gött om utrymme kvar: en på vardera sida om mannen med väskan och tre strax innanför dörren.

Det är rätt gött ändå med så mycket människor, dels behöver man inte hålla i sig ifall tåget ruckar fram och tillbaka (det finns helt enkelt inte plats för att tappa balansen), och dels är man absolut anonym. Alla går in i sin egna lilla värld, och såfort man förstår att göra likadant så inser man att det är lite som meditation. Man står och har helt extremt mycket kroppskontakt med helt okända människor, men på något mystiskt sätt så radar alla upp sig på man aldrig står ansikte mot ansikte med någon. Lite som bipolära molekyler, fast utan magnetismen.

MEN det jag tycker är mest underhållande med morgontåget är spärrarna när man ska ut ur stationen. Varje spärr har sitt eget pipljud beroende på hur man väljer att betala (månadskort, pappersbiljett, mobilbiljett etc.) och eftersom det är så vansinnigt mycket människor som passerar spärrarna samtidigt så uppstår det en fantastisk ström av pipljud. Fast det som alltid ger mig ett leende på läpparna är maskoten som visar vägen till spärrarna som bara tar emot månadskort: bilden summerar så fantastiskt stämningen som råder.

Priceless.

Dock är hela idéen bakom att ha en robot som maskot för pendlarkortet en annan än vad man kommer att tänka på först som västerlänning. Roboten ska symbolisera bekvämligheten av automatiseringen, och hur tekniken är till hjälp för människan.

Ajustdet, det är ingen myt att det finns folk på stationerna här som jobbar med att trycka in folk på tågen. Och så kan jag tillägga att jag är sjukt tacksam för att det inte är populärt att använda parfym eller lyssna på jättehög musik i hörlurarna: så hur mycket människor det än är på tåget så är det absolut odör- och ljudlöst.

En sista grej: byt inte låt på mp3spelaren under den värsta rusningstrafiken, för det går inte att komma åt knapparna utan att få handen full av rumpa, och försök inte fiska upp mobilen om du får ett sms för det är nödvändigtvis inte din mobiltelefon som vibrerar.

fredag 11 juni 2010

Random

Har egentligen inte så mycket att säga, tur att en bild säger mer än tusen ord.









tisdag 8 juni 2010

Konstiga traditioner.

Det är en massa mysko grejer som är populära i Japan men som nog aldrig skulle kunna slå igenom i västvärlden. Bland annat "vit utan vinter" (en kräm som bleker bort solbränna), portabla askfat så man kan fimpa ciggen i fickan, och fickspeglar för män. Dock är det en grej som faktiskt är lite kul på riktigt, och det är djurhoroskop. Under en lektion i skolan pratade vi om asiatisk vidskeplighet, och då dök ämnet upp. Läraren manade alla att googla fram det hemma och kolla resultaten, och de är läskigt exakta! Om du har lust att testa: http://world.doubutsu-uranai.com/ Engelskan är lite konstig, men man fattar vad som menas. Ocharmigt nog blev jag "Red Sheep".

Den nyfikna kan klicka och se vad som fick mig att få världens aha-upplevelse.

Apropå konstiga grejer i Japan: alla asiastiska länder har någon konstig mattradition som i princip bara infödda förstår sig på och Japan är inget undantag. En grej som inte riktigt hör hemma i den kategorin men som är konstig ändå är en delikatess som kallas "Natto". Natto är fermenterade sojabönor, dvs. sojabönor som har legat och blivit så dåliga att de har börjat jäsa. Enligt legenden så ska maträtten ha uppstått i Kina någongång runt år 1000f.kr. då ett gäng soldater blev attackerade medan de kokade sojabönor så de blev tvungna att stressa ner böngrytan i en behållare gjord av halm. När de öppnade halmbehållaren flera dagar senare hade bakterierna i halmen fermenterat bönorna och något smarthuvud kom på att försöka äta geggan. En av anledningarna till att det är svårt att smaka på natto första gången är för att det luktar för jäkligt och slemmar/klibbar som inget annat i hela världen.

Mums!

Det som hände mig var att jag smakade det, inte fattade grejen med varför det var så avskytt, inte kunde sluta tänka på smaken, smakade det en andra gång, blev förälskad. Nu är natto en återkommande del av min frukost även om jag blir lite äcklad av hur det ser ut. Dock smakar det så ljuvligt att man glömmer bort att det ser ut som grynigt alienslem.

När jag ändå är inne på knäppa grejer med Japan så ska jag försöka lista lite olika grejer som är absolut förbjudna att göra då det bringar olycka till alla inblandade. Jag skojar inte, det blir starka reaktioner om man gör något av följande här:
  • Ge någon fyra av någonting. (Talet fyra kan uttalas på samma sätt som man uttalar död)
  • Sticka in ätpinnarna i ris-skålen. (Man serverar ris till de döda med ätpinnarna nedstuckna)
  • Ta emot/ge någon mat med ätpinnarna utan att lägga ner maten på en tallrik först. (Det är en del av begravningsritualerna)
  • Servera fisk så att fiskbuken riktas mot gästen. (I den japanska maffian är det en uppmaning att begå rituellt självmord)
Det finns en hel uppsjö av liknande grejer, men jag tror de jag listade är de viktigaste. Det finns även en del nya grejer, och en av dem fick mig att brista ut i gapskratt (jag fick be om ursäkt flera gånger efteråt när jag insåg att det inte var ett skämt.): Man måste öppna mjuka cigarettpaket på ett speciellt sätt för att inte förhäxa cigaretterna i paketet. Jag har ritat en liten bild så det blir lättare att förstå.
På ovansidan av ett mjukt cigarettpaket är aluminium-omslaget vikt så det på varsin sida av etiketten bildas två veck . För att öppna paketet måste man riva upp endera av dem. Vecket till vänster liknar tecknet för människa, och vecket till höger liknar tecknet för att inträda. Det man alltså inte får göra är att riva tecknet för människa. Jag tyckte bara det lät för jäkla kul när min mäklare tittade allvarligt på mig och sa att man inte får riva människan. På japanska för den som förstår:
"人を破ったらだめだ"

Nu ska jag åter igen ställa timern på riskokaren för att sedan sova. Denna gången ska jag inte (likt jag gjorde igår) ställa fel tid så riset blir färdigt ungefär samtidigt som mitt morgontåg går.

Och så ska jag absolut inte lämna in alla fyra av läxorna jag har till imorgon.


måndag 7 juni 2010

Datorförbud!

Jag och Sandra har upptäckt att vi är beroende. Att erkänna är det första steget, så nu erkänner jag också å hennes vägnar: vi har blivit internetberoende.

Visserligen tror jag absolut inte att det är direkt unikt, men det är desto mer förödande när man pluggar utomlands. När jag kommit hem från träningen och ätit middag är klockan runt sju, och om jag bara råkar sätta mig vid datorn så slutar det med att jag glömmer tiden och sitter till midnatt med läxorna. Läxorna är inte bara för skolans skull, utan för vår egen så det är dubbelt fail om man skiter i en läxa. Några timmars slösurfande om dagen leder alltså till att vi daddar runt som två får och inte fattar någonting. OH, det är trippelt fail iomed att vi har sparat i nästan två år för att komma hit.

Men nu har vi båda lagt datorförbud på oss själva: jag tillåter mig att kolla mail, nyheter och facebook. Jajustdet, och så bloggen förstås!


Apropå nyheter, HARDGAY GÖR COMEBACK I ÅR!!!

HardGay (Eller Razor Ramon HG som han också kallas) är min absoluta favoritkomiker. Han driver med den japanska stelheten genom att överdriva en gay-stereotyp och göra alla obekväma, och reaktionerna är så underbart komiska. Han har även gjort karriär inom wrestling, men efter en hemsk olycka har han bestämt sig för att helhjärtat ägna sig åt att jucka kostymgubbar i ansiktet. Fyfasen, detta kommer bli ett bra tv-år!


Andra nyheter är att jag har börjat längta efter en ny kamera. Inte för att det är något fel med den kameran jag har, men jag känner att jag är redo för nästa utmaning. Så har jag har gått och förälskat mig denhär:


Är det inte den mest ljuvliga kamera någonsin??? Jösses, den ser ut som kärleksbarnet till en systemkamera, kompaktkamera och en ljuddämpad pistol! Kamerahuset är typ en moddad kompaktkamera! Kameran går att ställa in helt manuellt och den har utbytbart objektiv. Fyfan vad pimp säger jag bara. Jag antar att det är en sån grej som man antingen älskar eller hatar, för Dorami såg ut att bli lite illamående när jag höll i ett provexemplar och tindrade med ögonen. Tyvärr är den utanför min budget och fyller inte riktigt ut alla mina kriterier, men det hindrar inte mig att drömma om den på natten.

Nu ska jag sätta igång timern på riskokaren för att sedan gå och lägga mig.

GaGa approved!

söndag 6 juni 2010

Vadå "stanna hemma"

Två veckor innan vi for till Japan fick jag diagnosen Crohns Sjukdom. En kronisk tarminflammation, för att förklara det enkelt. Något jag aldrig helt kommer bli av med med andra ord. Min doktor avrådde mig från att åka men när jag förklarade att jag kan inte inte åka, fick han helt enkelt göra det bästa av situationen. Jag fick medicin för fyra månader och for iväg.

Sedan jag kom hit har jag varit hos tre olika doktorer och börjar få ganska bra kläm på det japanska vårdsystemet. De har helt klart sin egen struktur, som de har tänkt igenom och finner är det bästa alternativet. Själv saknar jag Sverige och högkostnadsskyddet. I Sverige har jag nämligen gratis medicin eftersom det gick i taket på två röda när jag kasserade ut mitt fyramånadersknark.

Något som slog mig som lite underligt är att man blir röntgad hur fort som helst här. I Sverige röntgas man verkligen inte såvida det inte är uppenbart allvarligt. Här kastas man in så fort man klagar på lite ont i fötterna. På tre veckor har jag hunnit röntgas hela två gånger! Spännande, eftersom jag aldrig varit med om det förut. Sist var dock lite förnedrande, eftersom de skulle ta på hela kroppen fick jag ha det kanske fulaste plagg jag någonsin burit. Seriöst, varje gång jag har på mig sjukhuskläder är det alltid något otrooooligt fult, formlöst och färglöst. Kan de inte piffa till det med lite färg åtminstone?

Jag tänker att jag ska försöka göra någonting bra av hela den här grejen, försöka lära mig något istället för att bara tycka att det är jobbigt. Det känns som ett bra tillfälle att verkligen lära mig något om hur sådana saker fungerar i ett annat land än Sverige, en möjlighet att kunna jämföra på riktigt.


Chibanishi General Hospital

En sak jag förresten uppskattar här är att läkarna är så otroligt kompetenta! Här är det ingen katten runt het gröt utan de tar tag i problemet och ger sig inte förrän de listat ut vad som är fel. Det tog de svenska läkarna nästan tre år att ställa en ordentlig diagnos på mig. Kan förstås inte säga att det hade gått fortare här men... jag får ändå den känslan. De tar mig på allvar, trots att jag bara är en av alla patienter de tar emot på en dag. För att inte tala om en vecka!

fredag 4 juni 2010

Tågtrans?

På väg hem idag funderade jag på hur jag liksom går in i en sorts trans när jag åker tåg. Det känns lite som om tiden jag spenderar på att åka tåg inte riktigt finns. Jag stänger in mig själv i en sorts bubbla som avskärmar mig från mina medpassagerare. Undrar om det är ett måste för att orka åka tåg här, med nya människor för varje tåg. Man tycker att eftersom jag tar samma tåg varje dag borde jag börja känna igen folk, men hittills har det inte hänt en enda gång. Skönt på ett sätt och obehagligt på ett annat.

Det som är skönt är att om jag till exempel skulle ramla i trappen eller göra något annat "pinsamt" behöver jag med största sannolikhet inte skämmas för det i mer än två sekunder. Efter det har alla rusat vidare och vi kommer förmodligen inte mötas igen.

Jämför med när jag åkte tåg till jobbet varje dag i Oslo, där var vi ett trofast gäng som åkte samma tåg i princip varje dag. Jag kunde klura ut vilka som jobbade på dagis eftersom de hade samma tider som jag. Vet inte riktigt vad som är läskigast, att vara en av få eller vara helt anonym?

onsdag 2 juni 2010

Men bara en liten då?

Nu när det börjar bli sådär varmt och skönt ute känner jag att svensken i mig börjar bli lite otålig. Ni vet, vi älskar ju att sitta ute i gräset, ute på altanen och ja - allmänt ute. Problemet här är ju bara att det finns i princip inga grönområden förutom de ordentliga parkerna. Framförallt så finns det inga parkbänkar! Leta med ljus, lykta, radar och du kommer ändå ha större problem att hitta en bänk än en cigarettautomat.

Tänker på Karlstad där man bara behöver gå max 3 minuter, var i staden man än befinner sig, för att hitta en gräsplätt att softa på. För att inte tala om bänkar! Förstår ju att det säkert finns någon bra förklaring till det där med bänkarna, att det är för att inte uteliggare ska sova där eller något. Lite synd om stackars mig bara, allt jag önskar är ju att få sitta ute i solen (skuggan) och snaska i mig min lunch.


Pråmen, Karlstad 2008

Å andra sidan är det myyyycket lättare att få tag på god lunchmat här. Går man in på ICA i Sverige hittar man ju inte mer än en brödbit, en frukt och en drickyoughurt. Här kan du plocka på dig onigiri (risboll) i tusen smaker, sandwich även det i tusen smaker eller till och med få dig en varm måltid som inte heter hamburgare!


Pråmen, Karlstad 2008

Jaja, Makki och jag hade ändå en fin lunch på stenmuren (stenkanten?) vi hittade. Även om japanerna som passerade såg på oss som om vi var från månen. Något som händer ganska ofta dock, även när jag inte en gör något underligt...

tisdag 1 juni 2010

Fantastiska rutiner!

Nu har jag den ultimata dagsrutinen. Det tog ett tag att hitta hit, men nu är jag igång! Jag tänker inte förklara det i detalj, men det går ut på att jag går upp klockan sex på morgonen för att laga ordentlig frukost (fullkornsris, grönsakssoppa och något proteinrikt tilltugg), och tränar och pluggar stenhårt efter skolan. Ni vet, sånt som man vill få tummen ur och göra men som man aldrig pallar med.

Det började med att jag insåg att jag hade gått upp i vikt som fasen efter att Dorami och jag hade flyttat från Norge, och att jag som följd till det började välja trapporna istället för hissen upp till 6:e våningen där jag bor. Det var inte lika lätt att välja trapporna varje gång, men det kändes skönt på något sätt att besegra lättjan. För varje liten grej jag väljer att "göra rätt" så får jag en liten kick efteråt, så nu försöker jag göra små medvetna val i vardagen som gör att jag kan gå till sängs med äckligt gott samvete. Till exempel att laga ordentlig mat tre gånger om dagen istället för att köpa hämtmat nere på hörnet för 10kr/portion.

Sojabönpasta med fiskbuljong, en ingrediens som jag tänker använda varje dag framöver! Låt puttra med grönsaker och sjögräs så blir det en magiskt god soppa.

Idag sparrade jag på boxningen, och fyfasen vad jag fick stryk. Eller ja, jag vet inte om det kallas sparring när man bara markerar slagen och därför inte behöver skyddsutrustning. Hursomhelst, killen jag sparrade mot gick inte att läsa det minsta lilla, för han hade något jäkla sätt att fokusera sin blick på alla mina kroppsrörelser på samma gång. Såfort han tog upp garden i en rond så blev hans blick helt blank, precis som han stirrade ut i tomma intet. Tränaren skrockade genom sitt tunna skägg och sa att det är bra träning att bli totalägd.



Imorgon kommer definitivt bli en bra dag! Jag kommer vara full av energi efter en natts god sömn och en härlig lunch med Dorami står på schemat.

Nästa gång jag känner för att sitta framför datorn en hel eftermiddag och käka chips ska jag läsa detta blogginlägget igen. Ingen garanti för att jag aldrig mer kommer slöa, men det är väl en bra tanke?