Hemlängtan...

...men inte hemlängtan i den bemärkelsen att jag vill tillbaka till Europa. Jag vill ha ett eget land där jag teoretiskt skulle kunna bli nationalist. Inte för att jag vill bli nationalist, utan det hade bara varit nice att vara någonstansifrån. Det är ju trots allt rätt långt mellan Finland och Japan, både kulturellt och geografiskt.

Ok, men för att jag inte ska börja på världens inlägg om vilket medborgarskap jag väljer framför det andra så tänker jag återuppta det Dorami skrev om tidigare: tåg i Tokyo.

Tågen i Tokyo går från ca. klockan fyra på morgonen till runt ett-tiden på natten, och tidpunkterna man helst undviker är 07:00-09:00 och 17:00-19:00. Mellan nämnda tidpunkter råder rusningstrafik, och den är fasen inte att leka med. Ett exempel på hur mycket folk det är på mitt morgontåg: om jag kan kila ner handen till min ficka för att byta låt på min mp3spelare så finns det plats för ca 30pers till i vagnen.

Vissa tycker att bilden ovan visar en bild på ett fullt tåg, folk som pendlar i Tokyo ser plats för minst fem pers till. Nejmen på riktigt, vid fötterna ser man att det finns gött om utrymme kvar: en på vardera sida om mannen med väskan och tre strax innanför dörren.

Det är rätt gött ändå med så mycket människor, dels behöver man inte hålla i sig ifall tåget ruckar fram och tillbaka (det finns helt enkelt inte plats för att tappa balansen), och dels är man absolut anonym. Alla går in i sin egna lilla värld, och såfort man förstår att göra likadant så inser man att det är lite som meditation. Man står och har helt extremt mycket kroppskontakt med helt okända människor, men på något mystiskt sätt så radar alla upp sig på man aldrig står ansikte mot ansikte med någon. Lite som bipolära molekyler, fast utan magnetismen.

MEN det jag tycker är mest underhållande med morgontåget är spärrarna när man ska ut ur stationen. Varje spärr har sitt eget pipljud beroende på hur man väljer att betala (månadskort, pappersbiljett, mobilbiljett etc.) och eftersom det är så vansinnigt mycket människor som passerar spärrarna samtidigt så uppstår det en fantastisk ström av pipljud. Fast det som alltid ger mig ett leende på läpparna är maskoten som visar vägen till spärrarna som bara tar emot månadskort: bilden summerar så fantastiskt stämningen som råder.

Priceless.

Dock är hela idéen bakom att ha en robot som maskot för pendlarkortet en annan än vad man kommer att tänka på först som västerlänning. Roboten ska symbolisera bekvämligheten av automatiseringen, och hur tekniken är till hjälp för människan.

Ajustdet, det är ingen myt att det finns folk på stationerna här som jobbar med att trycka in folk på tågen. Och så kan jag tillägga att jag är sjukt tacksam för att det inte är populärt att använda parfym eller lyssna på jättehög musik i hörlurarna: så hur mycket människor det än är på tåget så är det absolut odör- och ljudlöst.

En sista grej: byt inte låt på mp3spelaren under den värsta rusningstrafiken, för det går inte att komma åt knapparna utan att få handen full av rumpa, och försök inte fiska upp mobilen om du får ett sms för det är nödvändigtvis inte din mobiltelefon som vibrerar.