Världens längsta utandning

Proven avklarade och från och med fredag väntar 12 dagars lov! På fredag har vi även lite party planerat, hoppas bara att någon dyker upp. Jag tror att en av mina största fasor är att bjuda in en massa folk, förbereda mat och sånt och ha allt färdigt - men så kommer ingen! Fatta tragiskt.

Nu ska jag gotta mig i några dagar utan plugg, för vi kommer garanterat få läxor över lovet. Imorgon ska det bli torrt och 25 grader så jag ska hänga ut min futon (madrass) i solen, öppna alla fönster och vädra garderoben. Allt bli så väldigt instängt och moffligt här, särskilt när luftfuktigheten är så otroligt skyhög. Imorgon blir nog en fin dag.

Potpurri

Jag tror nästan att vi officiellt kan hälsa hösten välkommen. Över en natt blev det kallt och regnigt och jag kan bara säga att det är jätteskönt.

Har egentligen inte så mycket att berätta om för det händer inte så mycket. Förra helgen var vi på besök hos några vänner till min värdfamilj som har ett hus en bit norrut. Det var fint att träffa hundar, känna frisk luft och se riktig natur igen. Vi grillade och åt nästan alla måltider utomhus, fick nästan lite Sverigekänsla.

På måndag är det terminsprov igen och jag är inte orolig egentligen, men prov är ju alltid prov. Därför ska jag till Makki om en liten stund och vi ska försöka gå igenom allt vi lärt oss de senaste tre månaderna så det sitter ordentligt till på måndag. Mina största orosmoment är uppsats och läsförståelse, jag är verkligen kass på det.

Sedan har det såklart inte undgått mig heller att det händer saker hemma i Sverige som kanske inte är helt fantastiska. Är ganska glad att jag slipper vara där just nu, för att vara helt ärlig. Skäms över att jag inte röstade fastän jag faktiskt kunde, kollade inte upp saker ordentligt och när jag väl gjorde det var det för sent. Men nu är det som det är och jag önskar att regeringen kunde ha lite mer balls och faktiskt ta diskussionen. Tänker inte säga mer än att jag tycker alla (politiker, media, vanliga dödliga) har hanterat hela SD-grejen väldigt fjantigt och oprofessionellt. Skärp er. Självklart är det jättehemskt att ett främlingsfientligt parti fått så stort inflytande, men att låtsas som om de inte finns löser verkligen inga problem!

Blir bara grinig när jag tänker på det så det blir inte mer än så från min sida. Nu ska jag sortera sopor och stoppa näsan i en bok med kanji.

Angående Sverige och främlingsfientlighet

För mig är det klart som korvspad: de är stressade kids utan möjlighet till självförverkligande och stimulans! Killen i början säger ju precis som det är: "När man känner sig trakasserad så trakasserar man tillbaka". Killarna i videon är människor som vem som helst, skillnaden är bara att de har blivit så inträngda i ett hörn att de inte kan göra annat än slåss. De vill känna gemenskap och samhörighet, leta efter utmaningar och hitta sina gränser, bli självförverkligade och till slut hitta sin plats i samhället. Alla känner så under tonåren, men inte alla har möjligheten att göra något konstruktivt av det.

Det är så sjukt synd är så mycket energi och potential går förlorad bara på grund av rädsla och bristande respekt för kulturskillnader. Jag är invandrare utan en droppe svenskt blod i mina ådror, men jag är mer svensk än vad svenska rasister någonsin kommer bli. För mig bottnar hela problemet i att det krävs en stor kollektiv insats för att sluta peka finger, och slutligen ställa rätt allt det främlingsfientligheten har förstört.

Vad är Sverige? Vad är svenskt?

För mig är Sverige landet lagom, ett land bestående av ödmjuka och varma människor. Den svenska mentaliteten gör att alla blir omhändertagna, och att ingen behöver känna sig sämre än någon annan. Till skillnad från andra länder som värnar om varje människas rätt att röra sig oberoende av andra likt schackpjäser, har Sverige försökt ta tillvara på förtroendet till människor och tryggheten i en gemenskap. Att försöka frysa ut människor som uppenbarligen har det svårt går emot allt som är svenskt.

Jag är född utanför Sverige av icke-svenska föräldrar, men jag hade turen att bli uppfångad av det svenska systemet. Jag hade lika gärna kunnat vara en av killarna i videon, full av rädsla och hat. Inte nog med att vi alla är människor så blir jag dragen under precis samma kam - jag är också en blatte. Det enda som gör att jag inte är en av dem som kastar sten är att jag hade någon som var på min sida. Jag har aldrig haft någon att slåss tillbaka mot.

Det är en otrolig tragedi att (bland andra) brandmännen i videon har hamnat emellan. Alla blir drabbade av att folk som kallar sig "riktiga svenskar" springer runt och jagar in skräck i oss.

Fan, Jimmie Åkesson är också rädd. Det är ju därför han också har börjat hata. Han är rädd för att förlora gemenskapen han känner med resten av Sverige. Alla som inte vågar ta tag i problemet istället för att börja peka finger och leta efter en syndabock är rädda. Det är ingens och allas fel.

Egentligen började detta inlägget med att jag skulle skriva ett svar på en kommentar på facebook. En vän lade upp youtubeklippet och en av hans vänner skrev följande som första kommentar:

"Det är väl så det är? Skicka hem kebaben med storhetsvansinne! Vadå polisen har inget där att göra? Hade jag varit polis hade jag gått Terminator på deras bruna arslen! Respekt!"

Min första reaktion var att bli arg och ledsen för vad han skrev, men nu är jag bara arg och ledsen för att jag inser att det är precis samma problem på båda sidorna av slagfältet. Det vi förlorade någonstans mitt i all förvirring var lustigt nog det som avslutar kommentaren: respekt.

Cherry

Åh. Blev påmind om sötaste låten idag när jag kollade på Musicstation. Det här är inget konstigt pojkband eller så, utan riktig musik. Något jag inte lyssnar på för att det är söta pojkar som dansar och gör konster.



Spitz - Cherry (スピッツ - チェリー)

Översättning

Ibland får jag lite översättningsuppdrag via jobbet, men tack och lov är det mer att jag sitter och rättar färdigskrivna engelska texter. Låter ganska soft, men nu sitter jag och klurar på följande mening:

"In addition, the evil to which the result that it is admitted to establish it by the university in recent years, and came to be brought the logic of the business in to the place of study and the university name are misused as a brand has occurred, too."

Huh?

Att äta ute själv i Japan.

Här i Japan finns det en maträtt som heter "Gyudon". Gyudon betyder direktöversatt typ "en skål nötkött" men det är inte bara det man får när man beställer det! Det man får är en skål ris, och ovanpå riset hälls en slags buljong, och ovanpå allt läggs generöst med nötkött. Generöst för att vara Japan iallafall. Ofta får man ägg till, antingen rått, förlorat eller kokt, och ofta en skål soppa i tillägg. Gyudon är en fantastiskt billig rätt som mättar och smakar jättegott, och man hittar restauranger som säljer det vid nästan varje gathörn.

Mellan stationen och min lägenhet finns det en restaurang som säljer Gyudon för 250yen, dvs runt 20kr. I priset inkluderas en fet portion Gyudon, grönsakssoppa och en mugg grönt té. Vid detta laget tror jag att jag låter sjukt sorglig som äter ute ensam på en måndagskväll efter jobbet, men det är inte alls på ett sånt sätt!

I Japan kommer alla kontorsgubbar hem sjukt sent i princip varje dag, det är vanligt att de käkar något på vägen hem. Alla gyudon restauranger ser exakt likadana ut, och de är utformade för att alla ska kunna sitta i fred från varandra. Med andra ord är det en restaurang gjord för att gå på själv.

Idag hann jag inte förbereda middag innan jag drog på jobb så det blev gyudon. Det lokala stället var fullt av kostymklädda män - klockan kvart i tio på kvällen en vardag. Ibland är det skönt att kunna smälta in och vara helt anonym, jag hade till och med rätt dresscode. Det är typ schablonen för den japanska mannen: iklädd kostym sent på kvällen, hållandes en skål gyudon.

Nej, jag ska iallafall inte bli japansk salaryman när jag blir vuxen. Även om det är kul att leka salaryman just nu.

Vad döper man ett sånt här inlägg till?

Här i Japan är det väldigt vanligt att folk hoppar framför tågen, man ser med jämna mellanrum på informationsskärmarna att tåg är försenade på grund av personolyckor. Igår hände det på min station. Jag skulle skriva omprov i kanji och var därför tvungen att åka till skolan en halvtimma tidigare än jag annars brukar.

För att ta mig till skolan måste jag byta tåg på en station som heter "Nippori". Så jag gick där som vanligt över bron som tar en mellan perrongerna och funderade över om jag gjort rätt i att ta på mig strumpor... det var ju ganska varmt ute. När jag är precis vid trappan ner till perrongen innan min hörs plötsligt ljudet av ett tåg som tutar hysteriskt, tätt följt av en hög smäll. Alla runt omkring mig stannar upp och det är knäpptyst i flera sekunder, min puls gick i hundrafemtio. Trots att ingen såg det förstod alla vad som precis hänt, någon hade hamnat framför tåget.

Efter en stund börjar folk röra sig och ljudet av en varningssiren ekar över perrongerna, det låter som om någon gråter ungefär. Jag går ner till platsen där jag alltid brukar stå och ser rätt över spåren till perrongen där det hände, räddningspersonalen är redan på plats. Det tog kanske en halv minut innan de kom springandes. Kan inte hjälpa att tänka på att om jag hade gått av tåget lite snabbare, inte såsat mig på vägen, så skulle jag ha sett precis allting. Är så otroligt tacksam över att jag slapp se det. Det var mer än tillräckligt att behöva höra det.

Det tog ungefär 20-30 minuter för räddningspersonalen att städa upp allting. Som mest var det nog säkert 20 personer på platsen som mätte, fotograferade och... städade. De höll upp stora presenningar så att ingen skulle se någonting. Ganska otroligt ändå att tågen började gå som vanligt bara en halvtimma efter en sån grej.

Jag var ganska chockad igår men nu känns det ändå ganska okej. När jag åkte hem åkte jag till en annan station för att byta tåg, kände inte riktigt att jag ville vara på Nippori riktigt än. Fast jag får fortfarande lite högre puls och en liten klump i halsen när jag är i närheten av tåg. Bor ju precis vid stationen och hoppar till litegrand varje gång jag hör ett tåg tuta. Nu när jag vet hur den signalen låter sitter jag liksom på helspänn och lyssnar efter den.

Nu hoppas jag att jag inte ska behöva komma nära något sånt här mer under resten av min tid i Japan. Först tänkte jag inte skriva om det här på bloggen men... känner ändå att jag vill dela med mig. Det är ju trots allt en del av Japan, även om det inte är en särskilt rolig del.

Midnattsdrömmar

Sitter i min lägenhet med spritskåpet på vid gavel. Idag är en sådan där fredag då lite mångårig sprit ger det där perfekta fredagshumöret som man vill ha ibland när man är själv. Idag var en omtumlande dag med både bra och dåliga stunder. Jag är skakad men ändå lugn, lite melankolisk men ändå lite glad. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva hur jag känner mig, men jag hoppas att det ändå framgår på något sätt.

Jag vet inte riktigt om man är livsnjutare eller gubbig när man har flaskor som dessa i sitt spritskåp. Jag mår som en prins iallafall!

Nu sitter jag med den dummaste tanken någonsin. Jag vill ha en ny musikspelare. Betalade en drös räkningar idag och insåg att jag har en gnutta pengar över om jag lever snålt, och såklart började jag dagdrömma om vad jag kan få för pengarna.

Min kära förstagenerations-iPod Nano. Sjukt att jag haft den i runt 5-6 år nu!

Men det blir ingen ny musikspelare eller något annat sånt på ett tag iallafall. Även om det känns som en bra idé just nu att köpa något glittrande och vackert inpackat från Apple så vet jag att det är helt fel tillfälle för mig att spendera pengar på prylar. Hellre ett minne av en helt galen natt i Tokyo än en iPod Touch vars outbytbara batteri kommer dö om några år.

Idag aktiverade jag mina kineser riktigt ordentligt! Jag har hittat en väldigt fungerande strategi för att peppa dem till kontakt.

Först och främst har jag gjort en uppoffring: jag har avveklat kontakten med mina groupies. Tjejerna på skolan är sjukt trevliga mot mig, och hittils har jag tagit alla tillfällen att prata med dem, men på så sätt har jag skjutit migsjälv i foten. Jag dissar inte dem bara för att de är tjejer, men jag försöker lägga energin åt annat håll för att på sikt få nya vänner. Nu när jag ger killarna min odelade uppmärksamhet blir jag liksom långsamt en i gänget.

Den andra viktiga poängen i min plan är att återuppliva lite av högstadie-Alex. Jag drog alla högstadietricks jag kunde, och jag fick sjukt positiv respons. Konstigt att saker som "varför slår du digsjälv" -tricket är okända härborta!

Lullaby in birdland träffade mig rakt i hjärtat, exakt den låten jag behövde för att kvällen skulle bli komplett! Godnatt!

Ett kort inlägg innan skolan

Idag är det äntligen fredag igen! Jag funderar över vad det är för kul jag vill bjuda med Dorami i helgen, strategier för att aktivera min klass mer, och vilken ny musik jag vill ha på min iPod.

Det har gått så lång tid sedan jag satte in ny musik i iPoden att jag den senaste veckan lämnat den hemma. Vanligtvis får jag lite panik om jag glömmer den hemma, men just nu känner jag att jag hellre står i tystnad på tåget än lyssnar på samma gamla låtar en gång till. Aja, kanske lika bra så jag får reda ut allt jag har i huvudet just nu. Apropå det så vet jag nu varför det tar så lång tid för mig att diska:

I veckan blev jag äntligen klar med hemsidan till jobbet! Det är den första webbsidan jag gjort, så även om jag är stolt över den så finns det säkert berg av grejer jag kan göra bättre. http://asiavox.com/plazahousing/sv/index.html Det känns konstigt att se sidan från sin egen webbläsare, redan nu ser jag småsaker jag kan förbättra, men om någon har något bra tips tar jag jättegärna emot dem i kommentatorfältet!

Dags att ta tåget till skolan och peppa kineser!

Boven i dramat!

Förklaringen till bloggtorkan är, som de flesta säkert förstår, för att vi är upptagna med skola. Jag pluggar som ett as och Makki pluggar, boxas och jobbar som ett as. Känns kanske som om jag borde ha mer tid att blogga med tanke på att jag saknar fritidsintressen. Har dock en godkänd anledning till att inte jobba. Obs! Inte för att jag är rik!

Har faktiskt planer på att börja träna om det nu blir svalare ute någon gång, nu när mina ben är som de ska och allt. Enligt väderleksrapporten ska det vara sånhär megavärme i minst en vecka till. Tydligen den längsta och varmaste sommaren på tio år och den verkar inte ha några större planer på att ge sig riktigt ännu. Jag har lidit av vätskebrist och värmeslag de senaste dagarna och kurerar mig nu med sportdrycker, vatten och saltgodis.

Eftersom det bara är vardag hela tiden gör vi inget särskilt och därmed finns inte så mycket spännande att skriva om. Ville egentligen mest bara berätta att vi lever och jobbar på så gott vi kan här i värmen! Hoppas ni inte fryser alltför mycket därborta i Sverige (eller var ni nu befinner er i världen)!