På väg hem idag funderade jag på hur jag liksom går in i en sorts trans när jag åker tåg. Det känns lite som om tiden jag spenderar på att åka tåg inte riktigt finns. Jag stänger in mig själv i en sorts bubbla som avskärmar mig från mina medpassagerare. Undrar om det är ett måste för att orka åka tåg här, med nya människor för varje tåg. Man tycker att eftersom jag tar samma tåg varje dag borde jag börja känna igen folk, men hittills har det inte hänt en enda gång. Skönt på ett sätt och obehagligt på ett annat.
Det som är skönt är att om jag till exempel skulle ramla i trappen eller göra något annat "pinsamt" behöver jag med största sannolikhet inte skämmas för det i mer än två sekunder. Efter det har alla rusat vidare och vi kommer förmodligen inte mötas igen.
Jämför med när jag åkte tåg till jobbet varje dag i Oslo, där var vi ett trofast gäng som åkte samma tåg i princip varje dag. Jag kunde klura ut vilka som jobbade på dagis eftersom de hade samma tider som jag. Vet inte riktigt vad som är läskigast, att vara en av få eller vara helt anonym?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar