Kamrat Makki

Nu tar jag mig lite tid för att blogga igen innan jag skyndar iväg till jobbet. En dålig nyhet och en bra, den dåliga är att jag har tagit ledigt från boxningen på grund av dålig ekonomi och den extrema hettan, och den bra är att jag ska hämta ut mina arbetskläder idag! Igår fick jag egna visitkort för första gången i mitt liv, vilket känns sjukt märkligt. Det är en konstig känsla att ha visitkort, nästan kusligt. Skrämmande men fascinerande.

Här hade jag egentligen tänkt lägga upp en bild av mitt riktiga visitkort, men när jag satt och cencurerade bort mina kontaktuppgifter och annat känsligt så insåg jag att det inte var så mycket kvar att se.

Idag var jag överste führer över halva min klass. På fredag ska vi grilla med skolan, och alla klasser delas upp i halvklasser. Skolan bistår med kött och sånt, men för att det inte ska bli enahanda så får varje halvklass runt 500kr att handla extratillbehör för. Hursomhelst, jag fick en aning om varför världens största befolkning inte är världens mest framgångsrika land: de kan inte samarbeta för fem öre.

Det var länge sedan jag såg så initiativslösa människor! De i min halvklass satt bara som fågelholkar och väntade på att någon skulle bestämma, och den andra halvklassen bara skrek och kastade saker omkring sig. Jag såg min chans och tog kommandot.

Dorami poängterade att man i Sverige istället hade bråkat om vem som skulle bestämma, och det är nog inte så långt från verkligheten! Först fick jag höja på rösten för att de skulle inse att jag tog kommando, men sedan när vi kom igång och diskuterade vad vi skulle köpa stötte jag på ett annat problem: kineser älskar att håna varandra och tala i mun på varandra. Jag fick moderera samtalet hela tiden för att det inte skulle spinna ur kontroll och gång på gång be dem att inte avbryta varandra, men det var egentligen inget problem då jag har jobbat på dagis. Det största problemet var de jäkla hånskratten.

Killarna tog såklart mest plats, och därefter den populära tjejen. Fan heller tänkte jag och ställde dem åt sidan för att ge utrymme för de mer tystlåtna som hade precis lika mycket rätt att presentera sin åsikt men inte vågade. Allt var bestämt så när som på kategorin snacks/godis. Jag tystade de högljudda och gav de tystlåtna tjejerna utrymme att prata, och de sa att de vill ha tårta. Genast började de andra skratta åt och håna tjejerna som föreslog tårta, och då var det på väg att brista för mig. Jag röt åt dem att hålla käften och lyssna på förslaget, och det var faktiskt ett bra förslag så det blir tårta på fredag ändå.

Men historien har ett lyckligt slut, vi bestämde vad vi ville äta och alla har fått varsin grej att köpa. För att göra min stora seger tydligare så kan jag meddela att den andra halvklassen inte lyckades bestämma något. De kunde alltså inte komma överens om en enda sak.